Om sjukförsäkringen (en minneslista till nästa val)

Förra veckan tog årets allmänna motionstid slut. Det är den tid på året då riksdagsledamöter kan lämna in egna förslag. Solrosupproret har sammanställt de motioner som handlar om sjukförsäkringen. Här kan vi alltså se vilka politiker och partier som är extra engagerade i frågan, och vad de vill göra.

I korthet ser det ut så här: Moderaterna, Liberalerna, Centern, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill göra det svårare att vara sjuk. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill göra vår tillvaro drägligare. Miljöpartiet har inte lagt en enda motion i frågan. Betyder det att de tycker att allt är bra?

Hur argumenterar man för sänkt ersättning till sjuka människor varav många redan lever på fattigdomsgränsen? Alliansen och Sverigedemokraterna hävdar att de bara menar väl. Att lägre ersättning minskar utanförskapet och visst, det kanske funkar på någon slags abstrakt, kollektiv nivå. På individnivå är förslaget helt meningslöst. När du inte orkar gå och handla själv. När febern, värken och utmattningen är så total att du behöver en duschpall för att över huvud taget kunna sköta din egen hygien. När du längtar tillbaka till arbetet och dina kollegor, till att vara en i ”Laget Sverige” som går till arbetet, producerar, är kreativ och bidrar. Då hjälper inte sänkt ersättning eller tuffare regler. Det gör inte att du blir starkare, att cancern ger sig, att immunförsvaret slutar attackera din kropp eller att depressionen släpper. Tvärtom: Det ökar stressen och känslan av att inte vara betydelsefull. Och lägger skuld, skam och fattigdom ovanpå sjukdom. En sådan politik ökar utanförskapet mer än någon sjukdom.

Det gör en del annat också. Min handläggare känner sig tvingad att säga saker som till exempel:

”Har du ingen kille att leva på?”, ”Men sjukförsäkringen är inte till för dig, det förstår du väl?” och ”Jag antar att du inte vill arbeta?”

Sådant gör ingen människa friskare eller mer arbetsför. Jag undrade hur hon kunde säga så till mig. Jag som hade pluggat sex år för att kunna jobba med det jag älskar. Jag som hade mitt drömjobb. Jag som fortsatte att arbeta i flera år, halvsovande och utmattad och levde på Dafgårds-lådor för att jag stupade i säng så fort jag kom hem. Hur kunde hon säga att jag inte ville, att jag fejkade? Förmodligen för att hon hade stränga direktiv att sänka utgifterna och inte hittade något annat sätt att argumentera för att jag inte skulle få någon ersättning. Än att jag ljög eller inbillade mig. Det är det konkreta resultatet av den politik som Alliansen och Sverigedemokraterna driver: Förolämpningar, fattigdom och i många fall ännu mer sjukdom.

fk2

Uppfattningen att sänkta ersättningar och strängare regler fungerar så bygger på en människosyn som inte bara är ful, den är helt enkelt inte korrekt. Den går dessutom helt emot den bild som liberaler säger sig ha, av människor som kan och vill producera, bidra och delta i samhället.

Hur står det då till med nivån på sjukersättningen i Sverige? Enligt lagen ska den vara 64% men i princip ingen får det eftersom man räknar på den reella inkomst man hade under perioden innan man fick sjukersättning. För i princip alla, särskilt oss med ME/CFS, är det en tid med sjukskrivning, utförsäkringar, när man lever på deltidslön för att man inte får någon sjukpenning etcetera. Därför blir sjukersättningen oftast mycket lägre än 64% av lönen.

Min är ungefär hälften av den lön jag hade innan, vilket är mycket i ME-kretsar. Det beror på ren tur: Jag fick B12-sprutor utskrivna vilket gjorde att jag kunde börja jobba igen efter min första fight med Försäkringskassan. Jag hade nyligen sålt en lägenhet och kunde anlita en disputerad neurolog som kunde min sjukdom och såg hur sjuk jag var. Grav ortostatism gjorde att jag inte kunde stå upp mer än några sekunder och besökte honom liggande på en brits. Efter varje besök kraschade jag i veckor. Han ringde och skällde ut min handläggare. Gång på gång överöste han henne med fakta och argument, tills hon ändrade sig. Det är hans förtjänst att jag inte lever på socialbidrag idag, eller på garantiersättningen. Hans, B12-sprutornas och det faktum att jag nyss hade sålt en lägenhet. Jag är glad för det men man ska inte behöva ha tur och pengar för att få det man har rätt till. Då är det ingen rättighet.

Det är dyrt att vara sjuk. Garantinivån i sjukersättningen är 8680 kronor i månaden och om man får bostadstillägg, handikappersättning, inte har barn och inga extra utgifter kan man kanske klara sig på det. Så är det sällan. ME/CFS-sjuka får sjukdomen mitt i livet, ibland i samband med en graviditet. Vi har ofta barn och dessutom följande lilla problem: Eftersom de flesta läkare inte kan vår sjukdom (eller ännu värre, tror att de kan när de i själva verket har läst studier som PACE) måste vi ofta betala vård och mediciner själva. Det går inte på 8680 kronor i månaden. Det går knappt på en heltidslön.

Att höja sjukersättningen är inte nödvändigtvis den bästa lösningen. Förra gången man gjorde det fick de som har lägst sjukersättning mindre i plånboken. Solrosupprorets blogginlägg förklarar varför en höjning av ersättningen inte hjälper om de andra systemen inte hänger med. Varför skattesänkning, som två socialdemokratiska ledamöter föreslår i en motion, är rätt väg att gå. Vi betalar ganska mycket högre skatt än löntagare på samma inkomst.

Så, en liten minneslapp till nästa val. (Jag har själv inte orkat gå igenom alla motionerna så denna lista bygger på Solrosupprorets genomgång.)

Dessa riksdagsledamöter vill kort sagt göra det svårare att vara sjuk. De föreslår saker som att återinföra stupstocken i sjukförsäkringen, sänka ersättningarna och ge mer makt till försäkringsläkarna och mindre till de läkare som sjukskriver, känner patienten och kan sjukdomen i fråga.

Johan Forssell (M)

Mikael Cederbratt (M)

Lars-Arne Staxäng (M)

Lotta Finstorp (M)

Tina Ghasemi (M)

Carl-Oskar Bohlin (M)

Emma Carlsson Löfdahl (L)

Christer Nylander (L)

Tina Acketoft (L)

Mats Persson (L)

Maria Weimer (L)

Solveig Zander (C)

Ander W Jonsson (C)

Fredrik Christensson (C)

Staffan Danielsson (C)

Aron Modig (KD)

Jakob Forssmed (KD)

Pernilla Gunther (KD)

Robert Halef (KD)

Désirée Pethrus (KD)

Caroline Szyber (KD)

Linus Bylund (SD)

Jennie Åfeldt (SD)

Paula Bieler (SD)

Markus Wiechel (SD)

Heidi Karlsson (SD)

De här ledamöterna vill göra livet lite drägligare för sjuka människor. De vill till exempel höja ersättningen, sänka skatten så att de med sjukersättning betalar lika mycket som löntagare, stärka skyddet för den sjuke etcetera.

Lennart Axelsson (S)

Eva-Lena Jansson (S)

Emanuel Öz (S)

Wiwi-Anne Johansson (V)

Ulla Andersson (V)

Ali Esbati (V)

Christina Höj Larsen (V)

Daniel Riazat (V)

Daniel Sestrajcic (V)

Läs gärna motionerna och spara listan till nästa val. För även om vi sjuka inte anses tillhöra ”Laget Sverige”, så gör vi det åtminstone i den meningen att vi röstar. Och när vi går eller rullar till vallokalen, eller när vi skickar vår röst med hemtjänsten, då tar vi med oss alltihop: Minnet av vad handläggarna sa, fattigdomen, sorgen och längtan efter att bli friska. Och röstar på någon som faktiskt vill hjälpa. Inte på någon som tror att lägre ersättning och strängare regler kommer att ge oss vår arbetsförmåga tillbaka.

 

Annonser

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s