Älskade hemtjänst

Det klagas mycket på hemtjänsten. Av goda skäl, enligt mina erfarenheter. Under en period när jag var så dålig att jag inte kunde sitta upp hade jag Attendo. Jag låg ensam i min lägenhet eftersom jag var för dålig för att klara resan till mina föräldrar. Golvet var smutsigt, jag låg i veckor och tittade på myrparaden som gick från dörren, upp på sängkanten och ner igen till ett gammalt äpple som hamnat under sängen. Jag fick en uppvärmd matlåda om dagen och kvällsmat. Däremellan åt jag nötter eller, de dagar personalen hade lite tid över, kall gröt eller en macka som de ställde på mitt sängbord.

Det hände att de helt missade att jag inte kunde stå upp eller att jag var intryckskänslig. Kom instörtande och ropade och tände alla lampor. Det kunde ta flera dagars energi. En gång ställde de en räksallad i hallen klockan sju på morgonen. Den skulle tydligen stå där tills jag skulle äta klockan ett. Och stå kvar eftersom jag inte kunde gå upp och hämta den.

De allra flesta i personalen ville väl men fick inte förutsättningarna. Jag tror att vanvård är mycket vanligare än man tror. Att det finns många där ute som inte har familjer som ser efter dem, som lever under riktigt usla förhållanden. Som inte fixar att byta, som inte orkar ta reda på vilka av alla utförare som är bra.

Jag bytte. Till ett litet företag med chefer som själva arbetat i hemtjänsten. Det funkade hur bra som helst. Jag fick hemlagad mat och vettiga, snälla, kunniga och empatiska människor som hade tid med städning, matlagning och handling. Och lite till.

Några månader senare var jag bättre men helt förtvivlad. En behandling som hade fungerat ganska väl höll på att sluta funka. När Anton, som jobbade den kvällen, hade gett mig mat och fyllt på mitt vatten tog han fram gitarren som jag inte hade använt på över två år och frågade om han fick stämma den. Det fick han. Jag tryckte i mina öronproppar lite längre och bad honom spela en låt. Jag fick tjata en stund. Inte för att han inte hade tid utan för att han visste att det skulle ta mycket energi för mig att lyssna. Men jag hade inte hört musik på så länge. Till slut spelade han sin Alberta och jag bara grät.

En dag ska jag skriva om hur det är att vara riktigt svårt sjuk i ME/CFS. Så sjuk att man inte kan stå upp och måste kommunicera med lappar. Men datorn blir så blöt varje gång jag tänker på den tiden. På att den kan komma igen. Jag tänker hellre på annat. Här är Anton och låten han spelade den där kvällen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s